Bibblotanten

Charlton Heston har gått bort, 84 år gammal. Jag ser The Omega Man på dvd och minns actionhjälten.

Filmen har även spelats in 1964 med titeln Last Man On Earth och 2007 under namnet I Am Legend. Handlingen baserar sig på romanen I Am Legend av Richard Matheson från 1954.

Erik Helmersons debutroman Blixthalka handlar om Erik och Lotta som bilsemestrar på Island. De är båda journalister och närmar sig fyrtio. De träffades på en skidsemester när de var fjorton år och har hållit kontakten sedan dess.

Erik tror att det finns ett par platser i världen där man hör hemma och att Island är en sådan plats för honom. Ända sedan han var barn och såg nya öar höja sig ur havet under våldsamma vulkanutbrott har han velat se Island. Han vill se platserna han bara lärt känna genom sagorna.

Lotta ville inte alls till Island. Hon ville bara komma bort efter ännu ett kraschat förhållande. Hon säger att hon är trettiosexton, älskar nattliv och männens blickar. Erik är den torre akademikern som aldrig lyckas träffa någon. De är varandras motsatser men behöver varandra. Lotta behöver Eriks trygga axel att gråta ut mot och han känner sig levande i hennes sällskap.

Resan till Island blir inte vad Erik tänkt sig. Ön är gråkall, isig och lerig när de skumpar fram i sin alldeles för pyttelilla bil. Lotta vill till Reykjaviks innekrogar och kan inte motstå de män som dyker upp längs resan. Deras vänskap sätts på prov och när de lämnar ön är inget mer sig likt.

Hela boken är uppbyggd kring Erik och Lottas dialog. Huvudpersonen Erik är delvis självbiografisk. Det är rätt underhållande att sitta i baksätet och lyssna till Lottas babbel om kändisfester, gamla pojkvänner och sitt ytliga liv och Eriks romantiska föreställningar om Island. Författaren hade tanken att boken skulle vara som en romantisk komedi men jag tycker att de båda huvudrollsinnehavarna är lite för tragiska för det.

Erik Helmerson arbetar som filmskribent på TT Spektra.

Jag är boknörd och stolt. Enligt ett test är jag 76% boknörd och det låter helt rimlig.

Hur mycket boknörd är du? Ta testet du också.

På 1960-talet slaktade en tjugoårig kille sin femtonåriga flickväns familj och tillsammans gav de sig iväg genom ökenlandet (the badlands). Han sköt alla som kom i deras väg för att “när polisen är efter dig får du döda alla vittnen”.

Regissören Terrence Malick gjorde filmen Badlands 1973 med Martin Sheen och Sissy Spacek som de laglösa ungdomarna . Det är en långsamt berättad historia om den unga Holly som blixtförälskar sig i James Dean-kopian Kit. När hennes far förbjuder dem att träffas skjuter Kit honom och de rymmer tillsammans. Hon tror att Kit alltid vet vad som är bäst men till slut står hon inte ut med allt dödande.

Det här är nog en av de bästa filmer jag sett. Spacek är underbar som naiv tonåring i söta klänningar som försöker lära sig röka och Sheen briljerar i jeansjacka och Dean-frisyr. Det är rått och romantiskt när de kör mot undergången i den senast stulna bilen.

Todd Solondz film Welcome to the dollhouse från 1995 är en sorglig berättelse om Dawn Weiner som går i sjunde klass. Hon är osäker på sig själv, föräldrarna ser henne bara som ett problem, storebror är smart och lillasyster är söt. Dawn är ingenting. I skolan blir hon trakasserad och hennes ende vän är en kille i femman. Hon förälskar sig i den äldre och snygge killen i brorsans band men han ser henne knappt.

Det är verkligen en brutal berättelse om att vara i den där pinsamma åldern när det gäller att vara söt och bete sig rätt. Men hennes plågoandar bär också på sin historia och sina problem.

Trots att det ibland är plågsamt att se den här filmen gillar jag den. Den väcker hemska högstadieminnen till liv och man tackar Gud att man inte längre har tandställning, glasögon och romantiska fantasier om ouppnåeliga killar.

 Filmen Palindromes från 2004 är en fristående fortsättning på “Welcome to the dollhouse”. Den börjar med Dawns begravning där vi får veta att hon började på college, gick upp en hel del i vikt och slutligen tog livet av sig.

 Huvudkaraktären i Palindromes är Dawns kusin - trettonåriga Aviva. Hennes namn är ett ord som kan läsas både fram- och baklänges, ett så kallat palindrom. Hennes högsta dröm är att få ett barn så att hon har någon att älska hela livet. Aviva lyckas bli gravid men tvingas till abort av föräldrarna. Efter ingreppet rymmer hon hemifrån och ger sig ut på en underlig resa där målet är att bli gravid igen.

Aviva spelas av åtta olika skådespelare och byter därför utseende genom hela filmen. Anledningen till att hennes namn är ett palindrom är att ingen någonsin förändras. Man är densamma hur man än försöker ändra på sig. När Aviva så småningom återvänder hem efter sin bizarra resa är hon samma lilla flicka som i början av filmen.

Filmmusiken är komponerad av Nathan Larson och sjungs av Nina Persson från The Cardigans.

Den här filmen var inte alls lika bra som “Welcome to the dollhouse”. Stämningen var rätt obehaglig och filmen befolkades dessutom av en samling rätt osympatiska karaktärer.

I Cora Sandels roman Kranes konditori sitter Katinka Stordal på ett kafé och fyllnar till med sjömannen Kubben. Hon har tröttnat på att sy klänningar till fina fruar och på att passa upp på man och barn. Hon vill dricka vin mitt på dagen och prata med främmande män. Hon vill göra sådant som inte passar sig men som får henne att känna sig fri.

 Skandalen är ett faktum och föraktet mot Katinka växer i den lilla staden. Det är alltför lätt att vara fördomsfull och elak mot de misslyckade.

 Läs Sandels underbara roman och bli en bättre människa.

Så har bokrean dragit igång för i år. Den kändes inte jätterolig men så har den också tappat lite av sin forna magi eftersom nätbokhandlarna tjuvstartade och det är bokrea lite nu och då året om.

Rosie och sambon bar i alla fall hem de här böckerna:

• Glass - en handbok av Carolina  Börzsei
• Glass - läckert för lediga dagar av Susanna Tee
• Glassnostalgi av Fredrik Colting
• Semlor av Maria Öhrn
• Tintin - den kompletta guiden av Michael Farr
• Pizzaresan : en slajs av Sverige av Thomas Löfqvist och Daniel Rydén
• Korv, mos och människor av Leif Eriksson
• Filmkokboken av Maria Holm och Mikaela Kindblom
• Sex, droger och tinnitus av Klas Ericsson
• Gröna balkonger av Kaijsa Eiworth
• Majas alfabet av Lena Anderson

 Vilka böcker fyndade ni i år?

Två boktips för dig som vill visa dig allmänbildad men inte har tid att sitta på kammaren och läsa:

Henrik Langes tecknade serie 80 romaner för dig som har bråttom är fantastiskt rolig. I tre rutor återberättas världslitteraturens klassiker. Ha inte dåligt samvete för att du aldrig orkat plöja Tolkiens Ringen-triologi. Med den här boken är det överstökat på några sekunder. I de flesta av fallen är det bara roligt om man verkligen läst romanen innan, eftersom de korta seriestripparna kräver en del förförståelse.

Hur många människor har verkligen orkat läsa hela Bibeln? Samtidigt hör det till allmänbildningen att ha lite koll på vad det står i denna tusenåriga bästsäljare. Bibeln på 100 minuter är en rejäl genväg för den som har bråttom. Det är lite torftigt ibland men ger ändå en bra överblick.

Redan de gamla romarna förstod ju att omväxling förnöjer, och därför tänkte jag tipsa om några böcker som passar bra att ha vid sidan om ens pågående läsning.

John Hodgemans bok The areas of my expertise lämpar sig väl när du vill ta en paus från din tegelstensroman. Hodgeman beskriver själv innehållet i boken så här:

“An almanac of complete world knowledge compiled with instructive annotation and arranged in useful order by me, John Hodgman a professional writer, in the areas of my expertise, which include: Matters Historical, Matters Literary, Matters Cryptozoological, Hobo Matters, Food, Drink & Cheese (a Kind of Food), Squirrels & Lobsters & Eels, Haircuts, Utopia, What Will Happen in the Future, and Most Other Subjects.”

Läs mer om boken här.

Ett annat boktips som även det bidrar till din allmänbildning (men som är mer verklighetsförankrat än Hodgemans bok) är Ebbe Vilborgs Latinska citat. Kanske ingen nagelbitare, men du blir garanterat festens höjdpunkt med fraser som “vis tecum esto!” (may the force be with you) och “sola ars amatória potest iuventutem ab athlética vindicare” (erotiken är det enda som kan rädda ungdomen från idrotten). Boken innehåller även mer traditionella latinska sentenser.

Till sist vill jag rekommendera The melancholy death of oyster boy and other stories av Tim Burton. Han är mer känd som filmmakare än författare och illustratör, men det här är en riktig pärla - om man gillar det lite morbida i alla fall. Boken består av ett antal små illustrerade verser om barn med diverse udda egenskaper. Titlar som Jimmy, the Hideous Penguin Boy och The Boy with Nails in his Eyes avslöjar något om innehållet…

Så har jag äntligen läst augustprisvinnaren 2007: Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten. Vad ska man säga. Visst var det en fin berättelse, men jag vet inte om jag gillade den. Drygt 150 sidor döende är inte särskilt uppmuntrande. Särskilt inte när man läser den en dag i sängen när man har feber.

Romanen handlar om skådespelaren Hasse som ligger för döden på en sal tillsammans med solvallakungen Börje och uteliggaren Harry. Där finns även en utländsk hemlighetsfull döende man och sjuksystrarna Birgit och Angela. Bibliotekarien Georg på patientbiblioteket hjälper Hasse att förbereda sig för döden genom att förse honom med litteratur i ämnet. Mellan morfinrusen funderar han på de existentiella frågorna, livet efter detta, kärlek, ensamhet, skuld och försoning. Sjukhuspräster försöker säga några tröstens ord medan överläkaren gömmer sig bakom sin laptop.

Två andra romaner om döende är Linn Ullmanns Nåd och Lars Gustafsson En biodlares död. Jag tycker mycket bättre om de romanerna än Wijkmarks.

Ullmanns roman handlar om Johan som vid sextionioårs ålder får beskedet att han kommer att dö inom ett halvår. Eftersom hans liv knappast varit värdigt vill han att döden ska vara det och kräver att hustrun Mai lovar att hon ska hjälpa honom att förkorta lidandet. Johan går igenom sitt liv och ju närmare slutet han kommer desto mer tveksam blir Johan om han verkligen vill ha hjälp att dö.

Gustafssons En biodlares död från 1978 handlar om den förtidspensionerade skolläraren Lars Lennart Westin. Vi får följa honom under hans sista vår innan cancern tar honom. Berättelsen är uppbyggd kring små betraktelser av hans eget liv som har varit och det liv som pågår runt om honom just nu.

Det är sorgliga men fina berättlser. Det kan man behöva höra ibland.

/Rosie

Goda omen, eller Good Omens som den heter på engelska, är en av de roligaste böckerna som någonsin har skrivits.

På http://rinkworks.com/bookaminute/sff.shtml sammanfattar de handlingen med följande mening: “Five billion people almost DIE, and it is FUNNY.”

Skriven som den är av humorveteranerna Neil Gaiman och Terry Pratchett är det kanske inte så konstigt heller. Terry Pratchett är mest känd för sina böcker om Skivvärlden (Discworld) och Neil Gaiman har bland annat skrivit boken Stardust, som filmen med samma namn är baserad på.

 Huvudkaraktärerna i Goda omen är ängeln Aziraphale och demonen Crowley, båda stationerade på jorden och i den långa väntan på apokalypsen har de nästan blivit vänner. De har i alla fall definitivt blivit vana vid livet på jorden, som är trevligare än livet i Helvetet och inte lika tråkigt som livet i Himmelen (alla bra musiker är i Helvetet). Så när Antikrist föds och jordens undergång är på väg bestämmer de sig för att stoppa det.

Bland övriga karaktärer finns bland annat Antikrist och hans kompisar, Apokalypsens fyra ryttare (Hell’s Angels på riktigt), en sierska och några häxjägare.

I boken Populärlitteratur beskriver litteraturvetaren Anders Öhman, docent vid Umeå universitet, den populära litteraturens många grenrer. Vi får exempel på och historik kring kärleksromanen, fantasy, s-f, skräckromanen, den historiska romanen och deckaren. Populärromaner lästes under 1800-talet främst av kvinnor och var inget männen ville befatta sig med. Sådan läsning ansågs passiv och lättjefull.

 Öhman tar som exempel på en skräckroman upp Stephen King’s Lida. Den handlar om författaren Paul Sheldon som blivit känd för sina historiska romaner om Lida. Själv ser han dessa romaner som ett sätt att försörja sitt “riktiga” författarskap. Han har just gett ut den sista romanen om Lida och tänker hädanefter satsa helhjärtat på sitt seriösa skrivande. Ödet vill annorlunda och efter en krash med bilen vaknar Paul upp hos den före detta sjuksköterskan Annie Wilkes. Hon säger sig vara hans största beundrare och älskar hans böckerna. När hon förstår att Paul avslutat romanerna om Lida tvingar hon honom genom tortyr att återuppväcka romanhjältinnan från de döda och samtidigt bränna manuskriptet till sin seriösa roman.

Enligt Öhman är Annie urtypen för den kvinnliga läsaren som frossar i mat och populärlitteratur. Paul föraktar hennes dumhet men inser samtidigt att Annie kan skilja på en dålig och en bra berättelse. När Paul försöker fuska ihop romanen protesterar hon genast. Paul inser att han underskattat både sitt författarskap och sina läsare när det gäller böckerna om Lida. Det finns ett värde i att läsa enbart för intrigens skull.

Romanen filmades 1990 med James Caan och Kathy Bates i huvudrollerna.

En annan författare som intresserade sig för populärlitteraturen och den finare litteraturen vad Witold Gombrowicz. Han såg hur omåttligt populära författare var som skrev “romaner för köksor”. Han beslöt sig då för att visa att han var en lika stor författare som de som skrev bästsäljare. Två försök senare började Gombrowicz inse att det är lika svårt att skriva en dålig roman som att skriva en bra. Det tredje försöket fick titeln De besatta och gavs ut under pseudonym som följetong i dagstidningar 1939. Gombrowitcz erkände inte förrän på sin dödsbädd 1969 att han skrivit denna berättelse om förbannelser, gotiska spökslott, parapsykologi, mord och brott. Dagstidningarna hade gått förlorade under kriget och inte förrän 1986 kunde romanen ges ut i sin helhet.

Som roman är den ett enda hopkok av allt populärlitteraturen ska innehålla, men som fenomen är den intressant. Underskatta aldrig en läsare som läser för sitt eget nöjes skull!

För ett barn med dockfobi var det här tidernas skräckberättelse. Astrid Lindgrens klassiska saga Mirabell handlar om Britta-Kajsa som önskar sig en docka över allt annat. En dag får hon ett frö av en underlig gubbe. Hon planterar fröet och så en dag sticker ett dockhuvud upp ur jorden.

 Jag önskade mig aldrig dockor som barn och när jag fick någon av oförstående släktingar fick dockan gömmas undan i garderoben. I sagan blir Mirabell levande och börjar prata och  Britta-Kajsa blir överlycklig.

Jag ryser än idag när jag läser den här berättelsen. För mig är det fortfarande Chucky förklädd till Skrållan och jag tycker lika illa om boken nu som då.

Det samma gäller skräckfilmen Den onda dockan från 1988. Jag har försökt undvika den filmen så länge det var möjligt, eftersom jag visste att den skulle vara hemsk. Jag, som ändå gillar skräckfilm, har helt enkelt inte vågat se den förrän för något år sedan.  Filmen handlar om Andy som önskar sig dockan Chucky – leksaken alla barn drömmer om. Tyvärr råkar Andy få ett exemplar som tagits i besittning av mördaren Charles Lee Rays själ. Chucky blir levande och börjar mörda alla han kommer över.

Det finns fyra uppföljare men det räcker gott att se första filmen. Så här i efterhand är de kanske mer komiska är otäcka, även för den som är rädd för dockor.

På måndag är ordet fritt hos Månpocket. Det är författarna Maria Ernestam och Johan Theorin har startat ett projekt där tanken är att vi skriver “svenska folket debutroman” tillsammans. Författarna har skrivit en inledning till kapitel 1 men nu är ordet som sagt fritt. Anmäl dig, skriv ett kapitel och håll tummarna att det är ditt bidrag som röstas fram som det bästa. Boken kommer att ges ut när alla kapitel är skrivna.

Deadline för första kapitlet är söndagen den 24 februari. Läs mer om Ordet är fritt här.

Om man är ensam och rädd kan man välja att vara offerlammet som blottar strupen och låter sig krossas. Eller så kan man välja att vara slaktaren som höjer hammaren och slår och slår och slår.

Bella lever ensam och är ingen modig kvinna. Hon är rädd för männen som trakasserar henne, som ringer och berättar vad de vill göra med henne och som ibland gör det. Men Bella bestämmer sig för att välja. Hon ger sig ut på jakt efter männen som gör henne rädd och förstör hennes liv. Det blir en jävla helg men Bella är inte offret längre.

Helen Zahavi’s roman Dirty Weekend - En jävla helg kom 1991 och handlar om en kvinna i tjugoårsåldern som fått nog av att vara rädd för vad män kan göra och gör med kvinnor. Hon rensar upp bland de som utsätter kvinnor i allmänhet och Bella i synnerhet för våld och förnedring.

Romanen filmades 1993 och regisserades av Michael Winner, mest känd för hämndrullen Death Wish med Charles Bronson från 1974. Huvudrollen spelades av Lia Williams 

I tidiga tonåren läste alla tjejer i klassen Deborah Spungens biografi över sin dotter Nancy: Inte som andra döttrar. Vi sträckläste och förfasade oss över hur hon betedde sig - hur hon knarkade och ljög, hängde med punkstjärnor och mördades på ett hotellrum. Hu, så hemskt!

I vuxen ålder har jag insett att det läskigaste med den boken är hur en mor kan lämna ut sin dotter så. Förstod hon inte att hon inte mådde bra? Kanske var det syrebristen vid födseln som gjort Nancy vild och stökig. Nej, nej, inte Nancy inte. Hon var bara ond. Rakt igenom elak. 

Nu har Alex Cox filmatisering av Nancy Spungen och Sex Pistols-medelemmen Sid Vicious vilda kärlekshistoria kommit på dvd: Sid & Nancy -Love kills. Filmen är från 1986 och har Gary Oldman och Chloe Webb i huvudrollerna. Det är en galen och trasig historia om droger, musik, kärlek och olycka. Det är väldigt sorgligt att se Sid och Nancy gå ner sig samtidigt som de klamrar sig fast vid varandra. Till slut orkar inte Nancy mer och Sid kan inte fortsätta utan henne.

Jag hoppas mamma Deborah såg filmen och ångrade den där hemska boken.

Jag har hittat en bok som jag läser så sakta jag kan för att den inte ska ta slut. Det var länge sedan jag kände så men romanen  Kärlek utan motstånd av Gilles Rozier är verkligen underbar. Den kom ut 2005 i Bonniers Panache-serie och handlar om en fransk tyskalärare som är besatt av språk, av litteratur. När Frankrike ockuperas, och nazisterna förbjuder hennes älskade böcker, gömmer hon undan dem ett lönnrum i källaren. Hon förälskar sig i en polsk jude och gömmer även honom i sitt hemliga bibliotek. Boken handlar om kärlek och feghet för att överleva. Det är vackert och grymt på samma gång.

 Ett stort plus för Lotta Kühlhorns fina omslag. Jag gillar henne.